Ville bara att ni skulle veta att även kända människor som jag kan vara nere på botten, längst ner...
Hjälp mig, jag behöver seriöst hjälp! Vad gör man om man hamnat på botten av den mörkaste höstdepressionen? Vad fan ska jag göra för att komma upp från skiten? Jag orkar fan inte med det här längre. Folk ska hålla på och fråga varför jag är det. Men inte fan vet jag. Visste jag det vore det en aning enklare. Jag sitter här. Försöker hitta glädjen, men jag finner den inte. Jo, då jag verkligen känner att jag är glad, det är när jag är långt borta från äckliga Stockholm. Senast jag var riktigt glad var när jag och Lie var i Falun och kollade på Håkan Hellström. Då var jag lycklig. Livemusik och vänner gör mig lyckliga. Sen när jag kom tillbaka så dog jag igen. Jag är så fruktansvärt trött på huvudstaden och nu vill jag bara flytta här ifrån. Till landet. Till en bondgård med en jävla massa grisar och kor. Göra vad fan jag vill om dagarna. Bara få vara. Man får aldrig bara vara. Varför kan jag inte BARA FÅ VARA!? SNÄLLA, hjälp mig. Rädda mig. Kan inte prinsen på den vita hästen komma och rädda mig? Ta mig härifrån.
Nu, tack! Äh, det här går väl över förhoppningsvis. Snart. Jag behöver bara lite tid. Få göra lite som jag vill. Det blir bättre, jag lovar. Förlåt till alla som drabbas, jag är säkert som en finne i röven för er alla just nu. Sorry för det! Det verkar inte bara vara jag som är känd och deprimerad. Tydligen hela media-Sverige är deprimerade just nu. Gynning, Blondinbella... Ja, dvs alla! Aja, tjopp tjopp. Imorgon ska jag göra någonting för att förhoppningsvis pigga upp mig lite. Och Lie, vi måste dra snart igen! Annars sitter jag väl här på tråkstigen och ruttnar.
Det enda positiva som väntar är att mina syster ska bli mamma för första gången. Wiho! Jag började gråta när hon berättade det, sprang därifrån. Som en liten skitunge. Kanske är det depressionen som spökar? Extra känsligt? Nej, hon kommer vara så jävla vacker med en stor mage och allt. Mamma Therese... Åh. Snutt. Hon har iallafall en barnvakt, det är en sak som är säker. Aja, det är långt kvar. I juni. MEN ÄNDÅ! HALLÅ!?
Jag dör. Jag orkar inte vänta till juni.
Förlåt för det här hej-jag-tycker-synd-om-mig-själv-inlägget. Men jag var tvungen. Mors!
saknar dig
i love you
Lilla hjärtat om jag ändå kunde få dig att hitta glädjen igen. Vill verkligen tro mig! Känner mig förövrigt också allmänt trött på skiten, men jag är inte som du,jag vågar inte bara skita i allt, därför jag är helt utbränd kanske. En sak som kanske kan få dig på bättre humör är att jag tycker att du är underbar tjej. Det är alltid som roligast när du är i skolan och du kan inget annat än att sprida glädje. Tur jag haft som hittat dig! Du och jag kan ju dra någon stans? Över en helg eller så? Saknar dig obeskrivligt. Vill bara att du ska veta vilken fin och BRA människa du är, och du har så mycket att vara glad över. Men jag vet hur det är att vara down. Men efter ett tag början man hitta tillbaka.. man börjar smått se den där livsglädjen som gör att man orkar med allting. Det kan handla om små löjliga grejer, men som gör en glad innombords.
Och du kan ju alltid komma ut till mig så kan vi gå och klappa lite på hästarna och BARA VARA! Vore underbart....
Love Love Love / Din Emmy
Vet du vad som saknas? det är du pernilla. Det är du som gör så att solen skiner och att allt inte känns dystert. Snart inser du det.. Det vill jag lova dig. Ta dig all tid du behöver. Tänk på dig själv.
Ville bara att du ska veta att jag har dig i tanken.
I miss you../ Lilla F
Min älskade älskade syster!
Juni blir snart, då kommer det finnas mycket glädje! Förstår hur du känner dig, jag har också varit där. Är lite grann fortfarande från och till.
Vi ses på fredag, prata mera då.
Puss