My history

Jag satt på tunnelbanan för en timme sedan. Mot Gullmarsplan där papps skulle hämta mig. Helt plötsligt kommer det en man som ställer sig mitt i gången och börjar prata. Jag sänker musiken som spelar 3AM med Marit Bergman och Kleerup. Han berättade att han hette Lars och var hemlös. Han frågade om någon hade några kronor att bjuda på, kanske lite mat eller lite kläder. Han försökte samla ihop 40 kronor så han kunde köpa någonting, jag vet inte vad. Det var så att han kunde komma in på något hem eller liknande så han kunde få sova med tak över huvudet. Där satt jag som en jävla idiot och tänkte på hur bra man har det. Hur bra jag har det. Jag har tak över huvudet, mat på bordet varje dag, kläder på kroppen, en underbar familj och fantastiska vänner. Vad mer kan man begära egentligen?

Det var en tjej i min ålder som skramlade ihop sina sista småmynt. Han tackade så hjärtligt och gick vidare i vagnen. När han gick förbi mig fick jag en klump i magen. Det kändes som om någon stack en kniv i mig. Jag gav honom inte ett öre. Det är jul. Jag har pengar. Varför kunde han inte få min lösa 20-lapp som låg i väskan? Minst. Jakten hade inte längre vart så desperat för Lars. Jag kände mig riktigt dålig. Jag har aldrig känt mig så otroligt egoistisk och elak som jag gjorde i det ögonblicket. Fyfan för mig. Här med ska jag ge pengar till hemlösa så ofta jag kan. En tjugolapp kanske inte är så mycket för mig, men för de hemlösa är det lilla så mycket mer. Nu ska jag titta på Bevvan eller läsa min nya bok och uppskatta att jag har en säng att gå och lägga mig i, för nu är jag så trött.

Inte Lars.