My history

Jag som hade så jävla brottom. Jag skyndade mig så fort jag kunde. Visste inte äns om jag låste dörren. Springer mot bussen. Ser hur den åker förbi framför ögonen på mig. Såklart. Så jävla självklart! När jag hade som mest brottom. Hur som helst så vandrade jag ner mot de andra bussarna, och tur var väl det. Väl framme på tågstationen ser jag honom. Den perfekta mannen. Mitt livs största kärlek? Får rysningar i kroppen och magen pirrar. Gosh. Hyperventilerar. Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag blir galen. Vad gör jag? Tåget går om 5 minuter. Jag tar mitt pick och pack och springer efter. Får väl ta nästa tåg. Jävla stalker. Jag ser hur han går där nere vid trapporna. Men den perfekta jackan, det perfekta håret, den perfekta rösten. Allt är så jävla perfekt. Jag vågar inte. Jag stannar och går tillbaka. Leendet är så brett så att det når upp till öronen. Jag slår mig ner på bänken igen. Fan. Äckligt snygg. Vet inte varför, men det är något speciellt med honom. Vilka ögon. Hela tågresan stirrade jag mig blind på mönstret på sätet. Det lila. Helt paralyzerad. Med musik i öronen. Magen pirrar fortfarande och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Om han ändå hade sett mig. Vad mycket bättre allt hade vart då. Eller vänta... Han kanske såg mig? Jag vet inte. Kommer nog aldrig få veta det heller. Aldrig...

Så, vem var han? Den där perfekta mannen. Ni kommer förmodligen inte få veta, tyvärr. En dag kanske. En dag...