Bentley-mannen med de otroligt vackra ögonen är sexig
Klockan var tjugo över. Var jag för sen? Kanske hade han redan gått. Kanske stod han och räknade pengarna. Alla hundratusentals kronor de får in på en dag. Kanske hade han aldrig varit där. Vad visste jag? Jag kikade in genom fönstret. Försökte se. Se om han möjligtvis var där. Det var dött. Inte en levande varelse var där. Jag skulle skippat Djurgården. Då hade jag kanske hunnit. Kanske fått se hans vackra ögon.
Där stod den. Den silvergråa Bentleyn. Lös med strålkastarna. Blinkade med dem för att fånga min uppmärksamhet. Och det fick han såklart. Jag log, stort. För mig själv. Eller mot honom. Hans ögon. De glänste så vackert. Som hundögon. Jag älskar hans ögon. Det finns inga vackrare. Jag gick vidare. Ställde mig bakom hörnet. Kanske skulle han hoppa ut ur sin sprillans nya Bentley och springa efter mig. Som på film. Han åkte vidare. Jag ville bara springa efter. Det var nära att jag gjorde det. Jag kände suget. Fan. Där var han borta. Borta med vinden. Hur jag än försökte, kunde jag inte sluta le. Det där leéndet som aldrig går bort. Leéndet som gör att det pirrar till lite extra i magen. Fan... Vi försöker igen. I veckan. Han ska bli min. "Bentley-mannen" ska bli min.
Följ med mig på min resa.